helg

Efter att ha städat i snart en vecka är jag otroligt trött.... det tar på krafterna att försöka få någon ordning i oredan....

jag var hos kuratorn i förrgår, efter det har jag varit helt slut...lyfte många starka känslor och tankar... och försökte sätta ord på vad jag känner....DET är inte lätt!!!!

Fick en kommentar för några dagar sedan, en bekant frågade när jag skulle komma på besök, jag har inte varit hos vederbörande sedan de flyttade till hus (6 år sedan), jag sa som det var att jag inte har haft tid.... "tid har du nog haft, det är nog inte där det sitter" fick jag till svar.
Eftersom jag har startat denna blogg för att mina vänner å bekanta ska få veta hur det är med mig och min familj så vill jag klargöra detta.... :
Jag har inte lika mycket tid som andra.... den mesta tiden går till min familj, skolan och Jennies alla besök hit och dit och hennes träning. JAG har i ÅR (på 8 månader) varit på ca 50 olika möten.... DET tar på mina krafter, utöver det ska jag klara av min egen skola, jennies träning, barnen, familj, JA ALLT!!!!!
Varje möte jag åker på kräver att jag har förberett mig på olika saker, tex att jag tänker igenom allt som har hänt inom det området, vad läkarna sa förra gången, vad olika instanser inom habiliteringen har sagt mm. Det är INTE bara att åka dit och och se glad ut. När jag har "ledig tid" (typ när barnen har lagt sig, om jag då inte kämpar med att få jennie att sova i sin egen säng) så vill jag sitta med en bok eller en bra film. Något som gör att jag kan koppla av... stressa ner.
Jag skriver inte detta för att jag är arg... det är för att ni ska få en förståelse för hur min vardag är.... 50 besök är MER än ett i veckan... fram till dagens datum.
Min kurator sa till mig i förrgår "du har inte haft tid att landa mellan alla olika besked och utrednigar sedan jennie föddes". Det är sant. Jag har inte hunnit bearbeta allt som har hänt de senaste 10 åren... och någon stans måste jag försöka klämma in alla mina underbara vänner, som jag känner är de som blir mest drabbad. Varje gång jag får en förfrågan på att hitta på något, eller följa med ut... så känner jag mig taskig när jag inte orkar... Jag vill så gärna, men annat måste få gå före. men sluta för den delen inte att fråga. Jag blir glad över förfrågan, men kommentarer som den jag fick av min bekanta sårar. Jag vet att vederbörande inte är insatt i hur mitt liv är och att den personen inte förstår.... men det är inte första gången jag fått liknande kommentarer.... försök förstå att jag vill så gärna, men kan faktiskt inte så ofta.

Många kramar till er och jag vill ge alla mina vänner en stor guldstjärna för att ni står ut med mig =D
/Cathrine