snart så....

Det är söndag kväll... Ronja ska strax lägga sig å sova... jennie är hos mormor och morfar...
skolan är nästan förberedd...
2 dagar till.... Måndag och tisdag kommer jag att tillbringa i härnösand... sedan är det SOMMARLOV!!!!!!!!!!
Börjar dock arbeta den 8:e... men hur som haver är skolan snart slut och sommaren kommer att var skolfri ända tills slutet på augusti eller början på september... vet inte riktigt när skolan startar... men ändå =D INGEN skola på flera månader =D
*****LÄNGTAR*****
bara 2 dagar till med redovisning.... sedan.... sedan... kanske jag får mitt liv tillbaka =D

I sommmar arbetar jag 75% och om allt går som jag vill kommer jag vara ledig i augusti....
**Hoppas**

Det skulle inte vara heeelt fel att få vara ledig...

många kramar på er
/cathrine

ljus =D

efter 2 mörka och tunga inlägg vill jag skriva något ljust =D

Jag är oerhört tacksam över min familj och mina vänner =D

Livet vore inte detsamma utan er!!
Tack för att ni gör mitt liv värdefullt....

framför allt så är mina barn det kärste jag har... vad vore livet utan de...

Jag älskar min familj och mina vänner....

Tack för den guldkant ni ger till mitt liv!!

många många kramar
/cathrine <3

fortsättning.. mörker...

Som ni alla vet har jag haft en djup depression... jag har inte pratat med många om det eftersom många av mina tankar och känslor har fått mig att skämmas.,,
Jag ska försöka ge er en inblick i hur det kändes...

Det började med att jag låg i sängen... ronja i spjälsängen och jennie klättrade upp till henne... jag KLARADE INTE av att kliva upp ur sängen trotts att jag visste att jennie kunde tappa ner ronja på golvet... jag vet att jag ringde mamma... men sen minns jag inte mer...

Jag var trött.... ooootroligt trött... jag såg ingen mening med livet och längtade bara efter att få lämna detta mörker... jag ville dö...
Jag ville se ljuset, vandra med Lady (våran gamla hund) i himlen, vara bekymmersfri...
Jag har många gånger planerat hur jag ska ta mitt liv.... strunta i att svänga när vägen svänger och bara gasa... dränka mig när jag låg i badet, ta mååånga tabletter mm... men i slutändan när jag bara varit sekunder från att genomföra det har jag sett mina barn.... jag kunde inte göra det mot de... de förtjänar en mamma som kämpar, som lever och framför allt kunde jag inte lämna de med ovissheten om varför mamma tog sitt liv...
Idag tackar jag gudarna, universum och mina barn att jag finns kvar... Jag vet idag att jag aldrig skulle klara av att göra så mot min familj och mina vänner....

Jag levde i ett kompakt mörker... jag såg ingen ljusning... det enda som var bra i mitt liv var mina barn... jag hade en kännsla av att jag åstadkommit något... men inte ens mina barn klarade jag av att ta hand om... sambon fick vara hemma med våra barn.... i 8 månader... jag kunde knappt ta hand om mig själv...
jag hade ständigt ett tryck över bröstet, panik och ångestattackerna lurade runt hörner och övervann mig mååånga mååånga gånger....
jag skämdes, var förvirrad, rädd och kände mig otroligt misslyckad... vad var det för fel på mig... hur kunde sambon älska mig?? jag var inte värd ett enda rött öre i mina ögon... jag var totalt nere på botten och krälade i ett mörkt hål...
depressionen hade jag under ronjas första år i livet... Idag minns jag inte hennes första steg, första gången hon stod själv, när hon började krypa, hennes första ord, hennes andra jul,... hennes ettårsdag.... DET finns inte och det sörjer jag... jag minns jennies första år hur tydligt som hellst men inte Ronjas... :(
Jag klarade inte alltid av att vara hemma.... jag flydde till kompisar. jag hade panik när vi skulle hem... jag klarade inte av att gå in på konsum... där kom nästan alltid paniken och ångesten... idag tror jag att det beror på att det är jans arbetsplats och jag skämdes över att han var tvungen att vara hemma...
känslan när panik och ångest intar kroppen är svår att förklara... jag gör ett försök... tänk dig att du är i ett rum... väggarna känns bara svarta... du känner rädslan rinna längs med ryggraden... du är hotad... du måste där ifrån... rädda dig själv.... du får panik... och ångest... för du vet att det inte finns något hot... men adrenalinet pumpar.... rädslan sköljer över dig i vågor... hela kroppen skriker av instinkten att du måste springa där ifrån.... rädda dig själv... det där sker på en mickorsekund.... samtidigt som du är rädd, är du förvirrad, skräckslagen och aldeles ensam.....

Det är svårt att klä sådana känslor i ord och det här ger inte en rättvis bild av det hela... men det är en liten del.... Jag hoppas och tror att det kan ge en liten inblick i vad som hände i mitt liv....
Idag ser jag det som en bra erfarenhet... men samtidigt är jag rädd att jag ska hamna där igen...

jag är idag nästan utbränd... men som en pedagog sa till mig s har någon uttryckt det som att man är vidbränd,... inte utbränd... det tycker jag är en kanombra liknelse... jag har inte krachat in i väggen igen... inte än.,.. å jag har inga planer på att göra det heller.....jag gör allt som står i min makt för att inte hamna där igen....

nu blev detta inlägg inte likra bra som det första.... då det raderades då jag skulle publicera... men jag har försökt att få med samma saker igen....

många kramar till er alla och ett stooooort tack till mina vänner och min familj som ställer upp i vått och tort..
/cathrine

mörker...

Går just nu igenom en mörkare...dystrare period... mår inte så toppen direkt...
jag har i flera dagar känt att ett "brake down" hänger över mig,,,, snart bryter jag ihop...
Jag är ständigt trött.... skulle behöva vara ledig några veckor och bara vara...
Det jag är mest rädd för är att jag inte ska klara av att arbeta,,, ja,, jag börjar arbeta om 2 veckor..

Inatt drömde jag att Jennie dog,., Jag hittade henne död i sängen... men jag ringde inte till någon eftersom jag då visste att de skulle ta henne ifrån mig... bättre att ha hon hemma död än att inte ha hon alls tänkte jag,,, men efter ngn dag så fick jag papper från hennes förra skola hur de skulle lägga upp minnesstunden för henne och jag var välkommen att vara med.....
fy vilken otäck mardröm... det som var bra var att jag var medveten om att jag drömde,,,

men kännslan sitter kvar.... nu sitter jennie bredvid mig i soffan.... sperlar supermario bros 3 och jag mår såååå gott,,,, jag njuter...
mina barn är mitt liv.... mitt allt,.... jag vore ingenting utan de

<3<3Jennie och Ronja!!!! jag älskar er av heeela mitt hjärta <3<3

Igår satte vi upp poolen.... hoppas det bölir varmt fort =D Jag längtar efter att få lägga mig i vattnet..... å bara slappna av.... men mest av allt längtar jag tills det blir tillräckligt varmt att bara i sjön..... det är en frihetskänsla som heter duga =D

i fredags var vi på konsum och fira att de vunnit utmärkelsen sveriges bästa matglädjebutik. Det var god mat, gratis mat, uppträdande med en trollande clown som bland annat valde ut Ronja ur publiken som assistent =D Ronjas kommentar var; "mamma, han vände katterna. det var inte riktig magi..... men jag, jag hade riktig magi" hon trollade fram godis =D Sedan var det dags för bananer i pyjamas, bugguppvisning och mingel med andra människor. Jag hade väldigt trevlig, men var som vanlligt helt slut när det var över...

Annars då...?!? Jo, jag e snart klar med skolan.,.. bara liiite finslip och planering av 2 redovisningar... sedan är det bara de 2 dagarna i härnösand som är kvar =D

nepp nu säger jag over and out....
har annat att göra än att sitta här =D
kram på er
Cathrine

äntligen....

är jag ledig!!!
Är verkligen i behov av en dag utan skola.... är otroligt trött efter denna vecka...

nu har barnen gått upp i lekparken och jag funderar på å ta min nya bok med mig ut i det strålande vädret!!

många kramar
cathrine

jobbig vecka i Härnösand...

Denna vecka har vi berört olika "tunga" ämnen.... men värst var det idag....
Vi var på en kyrkogård.... började med att se vars de får in kistorna... tittade i kylrummet, satt i kapellet och fick berättat för oss om en begravning, vilka rutiner det är osv... sedan bar det av till minneslunden och askgravlunden, till sist en promenad på kyrkogården.... sedan samlades vi och pratade om detta.... efter det var det dags för lunch och sedan fick vi se på film och prästerna pratade om barn i sorg/kris.... väldigt intressant och nyttigt.... men....
.... det rev upp en massa minnen om hur jennie nästan dog, om mina rädslor... tårar har åtskilliga gånger rullat på min kind idag....

men trotts allt detta var det nyttigt...
jag hade inte vela varit utan detta...

många kramar på er
cathrine

god morgon!

idag mår jennie bättre... än så länge har hon inte ont i magen =D
Vet inte vad det beror på, men det känndes skönt att få henne kollad...

idag väntar bilens dag på sahlens,....

många kramar
cathrine

sista april!!!

Vill börja med att önska er alla en trevlig sista april... hoppas att eran dag/kväll varit bra och att ni myst riktigt mycket =D

Våran kväll började med att vi grillade hos mamma och pappa...GOTT!!!!!
Sedan for vi till Hågesta och tittade på majbrasan... träffade gamla bekanta...surrade och hade det bra... sedan for vi runt i stan å tittade på majbrasor... vi avslutade majbraseturen på hallstaberget och såg ut över stadet =D *mysigt*
Vi hade planerat en mysig kväll med ngt gott tillsammans med barnen efter det...
på vägen hem klagar jennie på ont kring bröstbenet.... det kom som hugg och var över på några sekunder.... vi provade med alvedon, men det tog bara bort udden på smärtan som sedan vandrade runt bröstbenet, magen och ner mot livmodern....
jag ringde sjukvårdsupplysningen... vi avvaktade.. det gav inte med sig... jag ringde igen och det beslutades *trummvirvel* .... att vi skulle åka in på akuten...
sagt och gjort, de tog urinprov, saturation (syremättnad i blodet), blodtryck, puls, EKG och vi träffade en läkare.... de hittade inget... så nu är vi hemma...
hon har fortfarande ont i magen, men alla värden är bra så nu kan jag sova gott.... det är inget med hjärtat ((vilket jag iof inte trodde att det var, men oron finns ju där))

det slog mig idag... att jag Aldrig kommer att kunna släppa den oron... eller... det visste jag ju redan... men nu när det har varit så bra med jennie hitintills (2010) så har jag ju ändå "släppt" lite på det... jag satt å tittade ut genom fönstret och tanken slog mig... "nu är det dags igen", inte oron för operationen utan för att det ska vara något och på sätt och vis känns det som att det borde komma något snart... det har gått för bra det här året,,, lite sjukhusbesök, jennie går upp i vikt, kosttillskottet är borta, hon trivs i skolan och på fritids... vad är kruxet... när kommer nästa grej,,, jag kan aldrig landa i att nu är det bra,,. jag törs inte... å på något sätt har jag nog ändå gjort det och det här kom som en väckarklocka....

men jag är ändå "stolt" över mig själv, när jag lyssnar på vad jag säger och vad jag ställer för frågor på sjukhuset... jag insåg där hur van jag är att "slänga" mig med deras språk, hur van jag har blivit med sjukhusmiljön.. det är sjukt, men på nått konstigt sätt så känns det som att jag kommer "hem" när jag kommer på sjukhuset...

nepp... nu lämnar jag er för ikväll med de tankarna... kände att jag behövde skriva av mig....
många kramar på er alla
sov så gott
/cathrine

***Njut av allt det goda i livet, vem vet när det kan vara för sent***