utvecklingssamtal!

Idag har jag haft mitt första utvecklingssamtal på grundsärskolan...
Intressant i sig, men jag var riktigt nervös innan... Tidigare erfarenheter av utvecklingssamtal gör att jag inte väntade mig det som komam skulle.... Jag brukar ha en klump i magen när det är dags för dessa samtal...

Jag möttes av trevlig personal... superglad dotter...
Jag fick även träffa jennies nya fröken som hon får till hösten när hon börjar fyran =D
Allt som sades på detta samtal var bara POSITIVT.....
"Hon når målen", "hon har stor empatisk förmåga", "hon är duktig på att arbeta", "hon är vän med alla och de frågar efter henne när hon är borta".. osv...

Det kändes som om jag satt på ronjas utvecklingssamtal....
det där jag väntade mig, det som klumpen i magen berodde på... kom aldrig...
Jag satt å väntade... snart kommer det,... snart kommer det... jag ville nästan säga åt de att klämma fram det jag väntade på... allt negativt.. allt som hon inte klarar... SÄG DET DÅ!!! tänkte jag.... å plötsligt så var vi klara... Vadå!?! VI kan väl inte vara klar tänkte jag, men det var vi... både fröken hon har idag, den hon kommer att få och fritids hade sagt sitt.... jag hade sagt mitt...
... vi var klar...

Det är nog det första mötet jag varit på med jennie där inget negativt kom upp... visst hon har saker att träna på... men det har alla

Ni som inte har barn med dessa svårigheter och det bagaget jag har, kan nog ha svårt att förstå... hur lycklig jag kan bli av att gå på ett möte... där de inte "klankar" ner på mitt barn....
i 10 års tid har jag fått höra hur mycket fel det är... "hon når inte målet, hon måste gå om, då får hon gå i en annan klass, hon har den å den å den å den å den å den diagnosen, hon måste träna, hon kan inte det, å det, å det, å det, ni kan få gå en föräldrakurs för explosiva barn... " det är bara en droppe i havet av vad jag har fått höra på olika möten genom åren...

men inte idag... idag var det bara positivt... när jag ställde frågan om vad vi kunde arbeta med hemma såg de nästan förvånade ut. Ni ska inte behöva träna hemma... hemma ska du vara bara mamma...!!!!!

...bara vara mamma...

att få höra de orden... det trodde jag aldrig att jag skulle göra...jag har nog aldrig bara varit mamma... mamma.. (tårar rullar)
....bara mamma....

jag har varit allt från sjuksköterska (eller nått liknande), pedagog till planerare och så klart... mamma.
jag har alltid tänkt hur jag ska göra det bästa för henne (och det tänker jag fortfarande), jag har planerat, strukturerat, tränat med henne, skött om henne (sondmatningen bland mycket annat). Vi är och kommer troligtvis i många många år till vara styrd av jennies behov och jag kan inte sluta med sådant hon behöver, men någon har sagt åt mig att ...bara vara mamma.

Visst många i min närhet har sagt samma sak... men jag har alltid känt en press på mig från både förskola, skola, läkare och annan "sjukhuspersonal"... men framför allt från mig själv... att jag ska fixa allt... det är aldrig någon "maktperson" som har sagt att jag ska vara bara mamma... med maktpersoner menar jag pedagoger. läkare och annan sjukhuspersonal...
Jag kommer nog aldrig att släppa den egna pressen på mig själv, jag vet inte hur man gör...

jag är på sätt och vis "fröken duktig". Jag vill göra allt rätt... vill att alla ska må bra... vill prestera bra i skolan... hur tungt det än har varit har jag ALDRIG lämnat in en uppgift för sent... iallafall inte på den utbildning jag går nu... jag vill vara alla till lags... men orkar inte alltid... den enda som jag verkligen sviker, om och om igen är mig själv... jag har nästan aldrig orkat hålla ett löfte till mig själv.. det är ju bara mig det gäller så skit i det...

jag vet inte om det beror på att jag var ung när jag fick jennie... 19 år... hjärtsjukt barn... jag tog allt alla sa som ett måste... jag ska göra, jag ska fixa... jag måste... jag kan ju inte svika jennie...
Å sedan har det bara rullat på... Jag gör gärna det lilla extra för andra, men ALDRIG för mig själv. Å som ni märker har jag ju bra självinsikt i det hela... men vad hjälper det!

jag kommer nog aldrig att kunna vara bara mamma, inte så länge jag känner att jag kan ge jennie det lilla extra, men samtalet idag har skakat mig... jag trodde inte att det kunde vara så... många tårar har rullat nu när jag skrivit detta.. men det känns skönt¨....

Nu har jag lättat mitt hjärta...
tack för att just du orkat läsa ända hit =D

många många kramar
Cathrine