sundsvall= nästan ingen åska för mig =(

vaknar på morgonen, ser att J nu är täckt från topp till tå med nässelutslag...
åker till sjukhuset med J, träffar läkaren och får veta att vi måste öka dosen på en av J.s medeciner... so far so good =0)
sedan gick vi till mamma och väntade på att hon skulle sluta... när vi backar ut från parkeringen kommer första blixeten och sedan en helt underbar åskknall.... jag blir skitsur eftersom jag då förståd att nu missar jag åskan (jag älskar när det åskar)....
väl i sundsvall så gör läkaren ultraljud och konstaterar att allt ser bra ut, MEN... eftersom J har symptom som de inte hittar någon orsak till så vill hon att J ska göra en magnetröntgen i Umeå på hjärtat, och att vi ska ha tätare kontroller i Sundsvall, så om 6 månader ska vi dit igen + att J ska göra ett nytt 24 timmars EKG och så ska jag lära mig hitta J:s puls för att se om hon vid sina symptomtillfällen har högra puls...
Allt det är i och för sig bra... men det känns tungt...
När vi lämnar sunsvall börjar det åska där.... *ja ha tänker jag, nu missar jag denna också*, Sedan åker vi till Hol och hämtar min systerson och hans kompis.... å gissa vad som händer då... jo, det börjar åska!!!! *Det är inte sant tänker jag, när vi åker där ifrån* Jag har åkt bort från åskan 3 gånger i dag och samtidigt så har jag fått täta rapporter från mina vänner om hur mycket der har åskat hemma *suck*

Ikväll är jag otroligt trött, många tankar far i mitt huvud *verkligheten knackar på*
Läkaren sa att (å det visste jag ju redan) J kommer att bli sämre, det är inte konstigt, hon ska ju genomgå minst en hjärtoperation till. Men nu känns det som att operationen är närmare än förut. Det blir verkligt och jag vill för allt i världen inte gå igenom det igen. Det finns nästan ingenting värre än att lämna bort sitt barn till operation, att ta farväl, eftersom man inte vet om hon kommer att finnas kvar i livet efteråt. Jag har 2 ggr tidigare tagit farväl av J (hur man nu egentligen gör det), den tommhet som känns efteråt är något som jag inte ens önskar mina värsta fiender... att se sitt barn falla ner i sömn och inte veta om det är sista gången jag har sett hennes underbara ögon, och sen bara väntan, ingen aning om hur hon mår, hur det går. Stirrandet på telefonen och väntandet på att den ska ringa... å när den ringer.... fasan över att den gör det, vad får vi för besked.....
Jag vill inte göra det igen, jag vill inte gå igenom det, men det är ett måste,,,, jag vill för allt i världen missa det heller...

många förvirrade tankar från mig ikväll.
Tack alla som har tänkt på oss idag
Kram
Cathrine