trevlig dag idag...

Idag har jag haft en riktigt trevlig dag...
Det började med en frukost som liknade en hotellfrukost.... efter att i flera dagar ätit te och hårdbrömacka med ost.... så fick jag te och rostat bröd med leverpastej och gurka... vi hade diverse andra pålägg också....
Sedan var det dags för Stella födelsedags kalas.... det var riktigt trevligt... framför allt att träffa Sonja igen... det är en av mina vänner som jag träffar alldeles för sällan.... *tack Sonja för en trevlig stund idag =0) *
Sedan for vi hem till mamma och pappa och bjöd de på tacos... mmm gooooott..
Nu sitter jag hemma.... jan ligger och vilar, stefan och jay spelar bowling på Wii... ronja donar på med ngn lek bara hon förstår....
Jag... sitter här å skriver... surfar runt på nätet... å jennie sover hos mormor och morfar...
En enormt lyckad dag trotts att ett stooooort trötthetsmåln hänger över mig....

igår kom mina rädslor ifatt mig igen.... jennie hade somnat i mitt knä, medans vi såg utröstningen i idol.... då kom tanken att så här skulle hon se ut om hon inte längre fanns med oss... det är jobbigt när sådana tankar ploppar upp,,,, det är min stora rädsla som jag har levt med i 10 år nu... och är något jag kommer att leva med resten av mitt liv...

Jag kommer ALDRIG att glömma när läkaren, inte ens ett dygn efter hennes födelse svarar på min fråga om vad som händer om ductusen stängs (fosterförbindelsen mellan lungpulsådern och kroppspulsådern) .... han tittade på mig med allvarlig blick och sa " Då DÖR hon" Att i det läget... chockad, nyförlöst, på en främmande plats, i en främmande miljö, få höra något sådant... det är något jag inte ens önskar mina värsta fiender (om jag nu hade några)... jag hade ju inte ens förstått att jag blivit mamma...
först ligger man där å funderar på vad som komma skall... sedan kommer det ut en bebis,,,, ett mirakel.... första läkarkontrollen görs... glad i hågen väntar man på att de ska säga att allt är bra, en frisk liten tjej,,,, då kom första chocken... GOMSPALT.... operation om 6 månader.... kanske hjärfel, men troligtvis inte. Jag kommer ihåg att jag och jan tittade i en informationspärm på bb... jag sa till jan "imorgon ska vi få lära oss sköta om henne".... några timmar senare (ca kl 01 på natten) kommer beskedet... hon har hjärtfel... ni ska åka till sundsvalls sjukhus... jag ringde jan, mamma och pappa.... jan kom med kläder...jag behövde nya byxor... medans jag väntar på honom satt jag själv i korridoren på bb,,, nån mamma gick å vankade med sin nyfödda, fina friska bebis.... en sköterska kom fram till mig å sa att jag borde klä på mig... Jan kom med kläder... vi fick gå in på barnavdelningen å se jennie... kopplad till massa övervakningsapparater... flera sköterskor som kollar på henne... de talar om att en taxi är på väg för att föra mig och jan till sundsvall... jennie skulle åka ambulans... en sköterska frågar om jennie hade något namn,... vi hade inte bestämt oss innan men bestämde oss för Jennie eftersom det var ett namn vi diskurerat några timmar innan.... efteråt visade det sig att Jennie betyder GUDAGÅVA.... ambulansen kommer....jag fattar INGENTING... massor av människor runt jennie.... plötsligt säger de... nu ska ni åka med taxin... jaha,,, in i bilen... åker iväg... men min bebis är ju kvar... ska jag lämna henne?!? framme i sundsvall... Ingen jennie här... var ska vi... En supergullig taxichaufför hjälper oss... Jag tackar gudarna för denna man den natten... en osynlig hjälte som tog hand om två chockade nyblivna föräldrar... när vi hittat rätt så hade inte jennie kommit.... vi fick ett rum, där vi satt rätt upp å ner.... plötsligt kommer det någon och säger att jennie har kommit....vi får se henne... såååå fin såååå söt.. helt underbar.... uppkopplad med vad jag då ansåg var massor av slangar... en läkare berättar att han gör ultraljud på hjärtat... jag sitter på en hård pall (Det gjorde ONT) i flera timmar kollar han på hennes hjärta... någon säger åt oss att gå å vila...det här kommer att ta ett tag till... ensam med jan på rummet... läkaren kommer in... talar om för oss att vi måste till Göteborg... Jennie behöver en hjärtoperation... jag ställer frågan.... får svaret att hon kan dö... det beror på om droppet hon fick sattes in i tid,... ingen vet... jennie ska åka ambulansflyg till landvetter å sedan med ambulans till Drottning Silvias barn och ungdomssjukhus,.... flyga ?!?... hur hittar vi,,, mamma, pappa och Gertrud kom med packning åt oss... de följde med oss till flygplatsen... vi klev ombord... bytte plan i Stockholm... flög till Göteborg... taxi till sjukhus,.... hittar rätt... de säger att vi ska gå till patienthotellet "Ronald McDonalds hus".... vi får inte träffa jennie än.... när vi väl är installerad är det dags att träffa jennie... slangar, sladdar, maskiner... pipande ljud, människor överallt... Jag fattar ingenting... Svärmor kommer... vi lämnar intensivvårdsavdelningen... hamnar på hjärtebarnsavdelningen i ett övervakningsrum... flera barn i samma rum. vi får inte sova med jennie... några dagar passerar i ett töcken... det är dags för operation.... jag sitter med jennie i min famn... läkarna säger att det är dags... hon ligger i en sjukhussäng... vi följer med i hissen, olika korridorer... nu är vi framme säger de.... de ger henne sovmedicin.... "säg hejdå till henne nu".... Hur säger man hejdå till sitt barn när man vet att det kanske är sista gången man ser henne i livet, när man vet att de kommer att stanna hennes lilla underbara dunkande hjärta?!? Hur???????
Går till patienthotellet... väntar....väntar....väntar.....väntar.... tittar på telefonen.... väntar.... väntar... RING NÅGON GÅNG!!!!... väntar... telefonen ringer... vågar jag svara.... vad säger de... svarar... det har gått bra... ni kan komma om en timma....
Äntligen får man se henne....mer slangar, sladdar, pumpar, respirator, mediciner,, piipande ljud, monitorer..mm... men bakom allt detta ligger min underbara jennie,.. jag älskar henne sååå...

Jag vet att det är något jag kommer behöva uppleva igen... inte själva förvirringen,,, jag vet vad som komma skall.... men detta ligger till grund för min oro och att jag alltid lever med en rädsla över att förlora henne...

Oj, det blev ett lååångt inlägg...men det är något som jag vill dela med er, för att ni ska förstå mig lite bättre.... det är 10 år sedan men jag minns det som igår,,, det mesta iallafall,,,, några dagar är borta, som jag inte minns....

hoppas ni alla har en riktigt bra helg
många kramar
cathrine