upprepening :S

Nu kommer ett liknande inlägg som tidigare....
Jag avskyr att vara rädd....
Nu kom det på tal igen... Ronja tittade på Jennie, pekade på ärret och frågade: "är det där de ska skära upp igen?"
Det är fantastiskt vilken resa hjärnan kan göra på bara några sekunder... jag var i Göteborg.. på sjukhuset igen... lämnade jennie för operation... grät... undrade om jag någonsin kommer att träffa henne igen ... tänkte på familjen som opererade sin dotter.... och efter tre månaders väntan på hjärta dog flicka.... en annan familj som vi lärt känna förlorade sin dotter pang bom.... det gick så fort....
kommer det att hända oss... eller kommer vi att ha en underbar tjej som överlever oss =D
...kommer jag få planera hennes begravning? eller kommer hon få planera min?
fyy.,..,.att leva med denna ovisshet sliter sönder mig... hur ska jag klara av att leva vidare utan henne??? hur gör man det?

Allt det fladdrade genom min hjärna på några ynka få sekunder... samtidigt susar det av frågor ur barnens munnar... jag blir alldeles kall inombords.... livet ställs på sin spets igen... vad är viktigast när det kommer till kritan... jo att hon ska leva.... det är det absolut viktigaste.... vad gör det att hon har massa diagnoser, "fel", inte är som andra,... hon LEVER och det är det absolut viktigaste.... barnen frågar med, jag svarar så gott jag kan medans jag frenetiskt kämpar med den känslovåg som sköljer över mig.... jag måste stå stark, får inte visa barnen hur rädd jag är... jag måste inge trygghet... "shattered" finns det en låt med Backstreetboys... den passar in på mig på många sätt... "inside my heart there is a battlefeald of love i´v been fighting for to long, i´m shattered"... (stavning?) den handlar om en kärlekshistoria... men för mig handlar det om kampen jag har i mitt hjärta... dag ut och dag in...
Jag älskar mina barn över allt annat och kan inte tänka mig ett liv utan någon av de...
*tårarna rinner*

...Cathrine