sista april!!!

Vill börja med att önska er alla en trevlig sista april... hoppas att eran dag/kväll varit bra och att ni myst riktigt mycket =D

Våran kväll började med att vi grillade hos mamma och pappa...GOTT!!!!!
Sedan for vi till Hågesta och tittade på majbrasan... träffade gamla bekanta...surrade och hade det bra... sedan for vi runt i stan å tittade på majbrasor... vi avslutade majbraseturen på hallstaberget och såg ut över stadet =D *mysigt*
Vi hade planerat en mysig kväll med ngt gott tillsammans med barnen efter det...
på vägen hem klagar jennie på ont kring bröstbenet.... det kom som hugg och var över på några sekunder.... vi provade med alvedon, men det tog bara bort udden på smärtan som sedan vandrade runt bröstbenet, magen och ner mot livmodern....
jag ringde sjukvårdsupplysningen... vi avvaktade.. det gav inte med sig... jag ringde igen och det beslutades *trummvirvel* .... att vi skulle åka in på akuten...
sagt och gjort, de tog urinprov, saturation (syremättnad i blodet), blodtryck, puls, EKG och vi träffade en läkare.... de hittade inget... så nu är vi hemma...
hon har fortfarande ont i magen, men alla värden är bra så nu kan jag sova gott.... det är inget med hjärtat ((vilket jag iof inte trodde att det var, men oron finns ju där))

det slog mig idag... att jag Aldrig kommer att kunna släppa den oron... eller... det visste jag ju redan... men nu när det har varit så bra med jennie hitintills (2010) så har jag ju ändå "släppt" lite på det... jag satt å tittade ut genom fönstret och tanken slog mig... "nu är det dags igen", inte oron för operationen utan för att det ska vara något och på sätt och vis känns det som att det borde komma något snart... det har gått för bra det här året,,, lite sjukhusbesök, jennie går upp i vikt, kosttillskottet är borta, hon trivs i skolan och på fritids... vad är kruxet... när kommer nästa grej,,, jag kan aldrig landa i att nu är det bra,,. jag törs inte... å på något sätt har jag nog ändå gjort det och det här kom som en väckarklocka....

men jag är ändå "stolt" över mig själv, när jag lyssnar på vad jag säger och vad jag ställer för frågor på sjukhuset... jag insåg där hur van jag är att "slänga" mig med deras språk, hur van jag har blivit med sjukhusmiljön.. det är sjukt, men på nått konstigt sätt så känns det som att jag kommer "hem" när jag kommer på sjukhuset...

nepp... nu lämnar jag er för ikväll med de tankarna... kände att jag behövde skriva av mig....
många kramar på er alla
sov så gott
/cathrine

***Njut av allt det goda i livet, vem vet när det kan vara för sent***