fortsättning.. mörker...

Som ni alla vet har jag haft en djup depression... jag har inte pratat med många om det eftersom många av mina tankar och känslor har fått mig att skämmas.,,
Jag ska försöka ge er en inblick i hur det kändes...

Det började med att jag låg i sängen... ronja i spjälsängen och jennie klättrade upp till henne... jag KLARADE INTE av att kliva upp ur sängen trotts att jag visste att jennie kunde tappa ner ronja på golvet... jag vet att jag ringde mamma... men sen minns jag inte mer...

Jag var trött.... ooootroligt trött... jag såg ingen mening med livet och längtade bara efter att få lämna detta mörker... jag ville dö...
Jag ville se ljuset, vandra med Lady (våran gamla hund) i himlen, vara bekymmersfri...
Jag har många gånger planerat hur jag ska ta mitt liv.... strunta i att svänga när vägen svänger och bara gasa... dränka mig när jag låg i badet, ta mååånga tabletter mm... men i slutändan när jag bara varit sekunder från att genomföra det har jag sett mina barn.... jag kunde inte göra det mot de... de förtjänar en mamma som kämpar, som lever och framför allt kunde jag inte lämna de med ovissheten om varför mamma tog sitt liv...
Idag tackar jag gudarna, universum och mina barn att jag finns kvar... Jag vet idag att jag aldrig skulle klara av att göra så mot min familj och mina vänner....

Jag levde i ett kompakt mörker... jag såg ingen ljusning... det enda som var bra i mitt liv var mina barn... jag hade en kännsla av att jag åstadkommit något... men inte ens mina barn klarade jag av att ta hand om... sambon fick vara hemma med våra barn.... i 8 månader... jag kunde knappt ta hand om mig själv...
jag hade ständigt ett tryck över bröstet, panik och ångestattackerna lurade runt hörner och övervann mig mååånga mååånga gånger....
jag skämdes, var förvirrad, rädd och kände mig otroligt misslyckad... vad var det för fel på mig... hur kunde sambon älska mig?? jag var inte värd ett enda rött öre i mina ögon... jag var totalt nere på botten och krälade i ett mörkt hål...
depressionen hade jag under ronjas första år i livet... Idag minns jag inte hennes första steg, första gången hon stod själv, när hon började krypa, hennes första ord, hennes andra jul,... hennes ettårsdag.... DET finns inte och det sörjer jag... jag minns jennies första år hur tydligt som hellst men inte Ronjas... :(
Jag klarade inte alltid av att vara hemma.... jag flydde till kompisar. jag hade panik när vi skulle hem... jag klarade inte av att gå in på konsum... där kom nästan alltid paniken och ångesten... idag tror jag att det beror på att det är jans arbetsplats och jag skämdes över att han var tvungen att vara hemma...
känslan när panik och ångest intar kroppen är svår att förklara... jag gör ett försök... tänk dig att du är i ett rum... väggarna känns bara svarta... du känner rädslan rinna längs med ryggraden... du är hotad... du måste där ifrån... rädda dig själv.... du får panik... och ångest... för du vet att det inte finns något hot... men adrenalinet pumpar.... rädslan sköljer över dig i vågor... hela kroppen skriker av instinkten att du måste springa där ifrån.... rädda dig själv... det där sker på en mickorsekund.... samtidigt som du är rädd, är du förvirrad, skräckslagen och aldeles ensam.....

Det är svårt att klä sådana känslor i ord och det här ger inte en rättvis bild av det hela... men det är en liten del.... Jag hoppas och tror att det kan ge en liten inblick i vad som hände i mitt liv....
Idag ser jag det som en bra erfarenhet... men samtidigt är jag rädd att jag ska hamna där igen...

jag är idag nästan utbränd... men som en pedagog sa till mig s har någon uttryckt det som att man är vidbränd,... inte utbränd... det tycker jag är en kanombra liknelse... jag har inte krachat in i väggen igen... inte än.,.. å jag har inga planer på att göra det heller.....jag gör allt som står i min makt för att inte hamna där igen....

nu blev detta inlägg inte likra bra som det första.... då det raderades då jag skulle publicera... men jag har försökt att få med samma saker igen....

många kramar till er alla och ett stooooort tack till mina vänner och min familj som ställer upp i vått och tort..
/cathrine